Med minstingen i vagnen, olagligt på mage men va fan -han vaknar ju så fort annars, och storpojkarna på jultidningssäljkampanj i byn (de stackarna tror att de ska kunna jobba till sig varsin fyrhjuling. Coffe har idag insett sin begränsning och bestämt sig för att nöja sig med den glassmaskin han har nått upp till nu, men Pontus -minsann- har en riktig strategi och tar fullt ansvar för sitt eget säljande. Kan han ha ärvt nån av mammans säljgener kanske? Ni som vill stötta, kom och köp!) så skolkar jag från mitt "att göra" tio minuter till och tar dagens fjärde (?) kopp kaffe.

Kaffe borde få vara mitt enda intag idag (fast det har redan skitit sig med tanke på dagens frukost. Två mackor förvandlades fort till fem. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till. Och fem hade lätt blivit tio, men påsen var tom när jag i blindo trevade efter macka nummer sex) med tanke på gårdagens kalas. Ja kaffe borde få bli mitt enda intag en månad framöver när jag tänker efter ordentligt. Hua!

 

I går var det dop av en flicka jag aldrig sett som ägs av en, typ, släkting jag aldrig träffar. "Hon heter inte Fiona i alla fall" konstaterar min far med ett brett flin. Men han har ett barnbarn som är född 030303, det vet han minsann! Nästan i tid, ja åtminstone inte sen -än, inser jag att Ljusnes kyrka ligger långt utanför mina gudomliga erfarenheter. I min by ser man kyrktornet från alla håll. Där var Gud smart. I den by jag bor i nu finns det ingen kyrka. Då kan man undra om det var en tabbe av Gud eller om han ansåg oss vara hopplösa. Och i Ljusne finns det som sagt en osynlig kyrka. Det var som tur var lätt att hitta dit. Det var värre med att hitta in.

 

När vi landade på parkeringen ringde kyrkklockorna. Ja inte för oss då, utan för hon som inte heter Fiona. Kyrkan såg inte ut som en kyrka men den hade en dörr som såg ut som en kyrkdörr. Den var låst. Man får inte svära utanför en kyrka. Det gjorde jag ändå. Efter att ha plågat fötterna i ett halvspringit tempo i mina för små (tydligen) bröllopsskor ett helt halvt varv runt kyrkan blev vi insläppt genom den låsta kyrkdörren. Den var inte låst.

 

Mr Baby sov genom hela akten utom i sista psalmen där alla skulle stå upp och sjunga. Då ville han äta tutt. Jag satt ner. Prästen tyckte att han var söt. Trots sin AC/DC tröja (eller kanske just därför?). "Vad heter den lille hårdrockaren?" sa han. "Matteus" svarade jag. För så heter han ju. Genast såg man hur det kliade i prällens dopfingrar "Ooooh så fint! Du vet, det är bibliskt". Efter att ha berättat för prästen att vi inte tillhörde Ljusnes församling (inte hann jag dra vårt koncept med husprästen Natander när jag visste vad som väntade vägg i vägg) måste jag hämta presenten jag glömt i bilen. Jag hade slagit in ett paket blöjor. Vadå? Det går ju åt! Och dyrt är det med!

 

Då var hon alltså döpt, flickebarnet jag aldrig sett. Det firade jag med att äta fyra bitar tårta. Vad dumt.