Du vet den där dagen, dagen då man bara vill high fiva någon. I ansiktet. Men en fet kötthammare (Ja, jag VET att jag har 1, snott uttrycket 2, skrivit på svenska istället för engelska. Som man ska. 3, skrivit kötthammare istället för en stol. Som man ska. Men hallå? Jag har ett behov av att få överdriva lite.).

 

Den dagen, den är i alla fall här. Vad är det för FEL på folk?!  Och jag vet. "Folk" betyder bara en. Eller en påhittad folksamling när man vill försöka få rätt i tvist. Det är bara idioter som säger "folk tycker si och så". Vi har en sån i byn.

 

Men nu skriver jag folk. För även om jag skulle älska att hänga ut dom på nätet (för mig stör det inte ett skit att "folk" inte tycker om mig) så ska jag inte göra det av respekt för min man, mina barn och mitt umgänge (alla två...)

 

Hur som helst. Hur fucking svårt ska det vara att leva sitt eget liv? Hur bra mår man egentligen om man sitter och gottar sig, och försöker späda på, andras olycka? Och hur 17 kan man reta upp sig på hur nån annan har det? Måtte karman bita dig i arslet.

 

Ja, jag är arg i dag. Och popcornen har rymt två dagar i rad. Mr baby börjar få som vana att sova ryggsäck.

 

Så. Nu har jag gnällt. Och inte mår jag ett skit bättre för det.

 

Ps. Medan jag skrev det här så brände jag pajskalet. Förgrädda? In my ass. Arg.

Det här med LCHF är ett lur. Nu har jag lchfat mig i flera dagar och är inge smalare alls. Som igår till exempel. Jag var sååå duktig! Dagen började med en kanna kaffe och en timmes fårjakt. Fast inte samtidigt. Jag hade precis slukat kaffet och pratade i telefon med dotra. Sneglar ut genom fönstret och ser att den nya, orymningsbara fårhågen med vackert fårnät runt, är tom. 10 minuter tidigare var den full med får. Ber en stilla bön om att hårdbrödspräglingen har gett resultat medan jag stoppar babyn i ryggsäcken.

Fåren var på betet bakom ladan. Från vägen ser det ut som att dom inte rymt utan bara flyttat till en ny hage. I mina sprillans jeanstights i laglig deminfärg (min mamma har koll hon! Det var hon som skänkte mig dessa efter att ha sett ett inlägg som jag skrivit i 'Skänk och tigg' på fejjan. Därifrån är jag förresten bannad. Undra varför? Vallhundhistorien kanske, men det får vi ta en annan gång) och strumplös i makens huggarstövlar, med stålhätta och i storlek 44, bubbade jag ut tre höbalar genom leran till nyinförskaffade foderhäcken som inte rymmer storbalar. När detta var avklarat (skönt att fylla foderhäck utan hundrasjuttio (läs 36 stycken) fårskallar här och där och där. Och oftast i vägen.) gick vi och hämtade hårdbröd i lagårn, Matteus och jag. Det var inte längre hårdbröd. Det var en blandning av hårdbröd och mjuktbröd. Ganska segt alltså. Det gick ändå ganska bra att skrapa det mot varandra för att få det där, för fåren, oemotståndliga hårdbrödsljudet. Hela flocken svarade med ett "bä bä bäää" och kom lydigt i galopp för att äta hårdbröd. Det gick att lura sex stycken med sig hem igen.

Efter nästan en timme och ha gått flera vänder med halvsura fårpuppor i koppel hade jag en sovande baby mot bröstet och klibbiga kalsonger i rumpan (klibbiga för jag var svettiga Bengt, kalsonger för att trosor bara rullar av och i rumpan för att allt utan meterlånga ben verkar hamna mellan skinkorna när jag går). Och 15 får kvar på rymmen. Jag fick tag på 34 Gerda (Svens mamma) och började leda henne i hornen. Detta var en lyckträff, 34 Gerda visade sig nämligen ha en massa pondus gentemot de andra fåren och resterande 14 följde snällt med. Det gick ganska bra att dra tant Gerda upp till gårdsplanen. Inget får vill bli ledd i hornen, alla bromsar och man brukar få fyra linjer i gruset när man drar ett får. Fyra fårafötter sitter nämligen stadigt i backen. Det gjorde inte 34 Gerdas fötter. Hon protesterade mot den, hon tyckte, orättvisa behandlingen genom att lägga sig. Med en klibbig baby mot bröstet, de klibbiga kallingarna i röven och svetten rinnande nedför pannan funderade jag på hur många kalorier man bränner på att släpa ett liggande får över en gårdsplan. Jag låtsades att det skulle vara värt det.

Inne igen berättade vågen att jag hade svettas ut 2 hekto (nä jag är inte dum i huvudet. Jag VET att man inte ska väga sig varje dag. Men jag gör det ändå. Flera gånger ibland med). Svettig och nöjd värmde jag min LCHF lunch, 7 älgiga köttbullar i 1 deciliter grädde. Jag blev proppmätt. En timme senare tog jag ett varv runt backarna tillsammans med grannen Liv. Vi gick åt det duktiga hållet. Det vill säga det håll som har värstaste uppförsbacken. Den ser ut som en slalombacke, jag lovar!

Hemma igen var jag hungrig. Jag stekte två ägg och la på två mackor (fy skäms, men lite macka ska man väl äta?) med ost på. Massa mätt efter detta med, men ändå tog jag en sked ris och fyra små kycklingbitar med creme fraiche tillsammans med barnen till middag. För man ska äta lite men ofta? Resultatet av detta var att jag gått upp ½ kilo sa vågen i morse. Då hade jag ju lika gärna kunnat äta den stackars lilla sockriga kaka som låg på bordet och frestades så mycket att jag var tvungen att smula sönder den i soporna. Jag framhäver fortfarande att bästa bantningen är kaffe och cigaretter och en hygglig portion depression. Men där ska vi ju inte hamna.

Undra vad vi ska äta idag?

Hjärtebebis sov 12 timmar inatt, ända till halv nio i morse. Ja, han tissade ju såklart flera gånger men det stör mig inte ett dugg. Bränna kalorier och fortfarande ligga i sängen, perfekt!

Nu för tiden sover vi alltid med TVn på (säg inget åt Roland) av flera anledningar. För att nämna några;

 

Det är skönt att somna till ljud.

Jag kan titta på TV när jag nattammar utan att behöva störa någon genom att knäppa på den.

Jag är för lat för att knäppa av innan jag somnar.

 

 

Hur som helst. I morse när hjärtebebis vaknade fick han ligga och titta på den för längesedan påknäppta TVn medan jag vikte en hel flock nytvättade kläder. Matteus (hjärtebebisen) tittade passande nog på TLCs What not to wear. Där fick vi lära oss att man inte ska ha mönstrat på benen (som om vi inte redan visste det. Ja, jag i alla fall. Matteus klär sig lite sådär). Demin var bäst. Upptill han man tydligen ha va skit som helst. Mönster och alla färger. Bara man knyter åt under tutten. Då ser man smal ut. Matteus lyder. Han har idag jeans och en grön tröja med mönster i en annan grön färg föreställande smådjur (skadedjur?) och blad. Han har inte knytit den under tutten.

 

Med mig är det värre. Jag har ungefär såhär många byxor: 2 par mammajeans varav ett par är trasig nere vid vänster fot, Kerstins superhängselbyxejeans (och här slutade min deminfärgade garderob, ringa TLC kanske?), ett par mysbyxor med texten Moppfan på stjärten (bör ej användas när någon ser det då kläder med text inte uppskattas av alla), ett par svart och grårandiga typ mysbyxor (egentligen herrpyjamas) som jag spräckte hela rumpan på sist jag hade dem, samt ett par oliv(?)gröna fleece mysbyxor som stramar över låren. Dom kissade Matteus på i går så dom kommer att tillhöra flocken "otvättade kläder" ett tag framöver.

 

 

Av alla ovan nämnda byxor så är det bara Kerstins superhängselbyxejeans som sitter kvar uppe. Ett konstigt fenomen. Jag är som mest tjock mellan höftens början och mitten på låren. Med undantag från rumpan, den är inte så stor som den ser ut, det är ryggen som är tjock. Detta resulterar i att alla byxor (utom Kerstins superhängselbyxejeans) rullar ner. Även trosor. Och upptill är det tvärtom. Ska det sitta åt för att framhäva former (här vill jag ha frågetecken efter både 'framhäva' och 'former' men textmässigt ser inte det bra ut) då rullar det upp. För att sammanfatta hur jag ser ut i alla kläder (utom Kerstins superhängsel... ja ni har lärt er vid det här laget) så kan man jämföra mig med en... Jaa? Säl med ballerina klänning under tutten, och en (för sälen har inte två ben) benvärmare? Eller en kåldolme. En naken sådan. Tja, rumpskåran lyser lika vitt som på en bilmekaniker, ryggen hänger ut och magen hänger fram.

 

Hur 17 hittar man välsittande tjockiskläder?

 

Jag har turen att inte vara tjock som ordinarie. Tål att sägas ofta, det här feta är inte mitt naturliga tillstånd. Men jag har varit tjock förr. Även då efter graviditeter. Jag minns när jag fyllde 25 år. Barn nummer två var då bra precis 9 veckor. Den graviditeten hade jag växlat från 60 kilo till 102. Jag var ju inte så naiv så jag trodde att jag hade tappat alla de 102 på 9 veckor, men när min mamma kom med ett par jeans i största tumstorlek (48 har jag för mig att det var) som present höll jag upp dom och skrattade rått. Men mamma?! Tror du att jag är så hääär tjock?? Jag fick hålla in magen för att knäppa dom. Och det välde ut fläsk från både mage och rygg. Jag skrattade inte mer.

 

 

Leker med tanken på LCHF (heter det va?). Diskuterar i denna stund ämnet med Malin (fast för mig heter hon alltid ryttarinnan av en ganska hemlig anledning) på facebook. Fet mat, det köper jag. Och kött, mums! Men jag är lite rädd för att allt det feta ska göra mig ännu fetare. Hej hetsätning.

 

Matteus har nu somnat så jag behöver hinna med lite annat. Ska rulla köttbullar åt min man, själv hinner vi inte med middag hemma (ska klippa lillasysters häst). Men måste ju slänga upp lite framsteg och bakslag sen sist:

 

• Jag har börjat tänka lchf.
• Ätit ägg utan något till.
• Dricker 2 liter vatten om dagen (ooops, springer och hämtar dagens första kanna)
• Har inte druckit någon läsk på åtminstone flera dagar. Fem kanske?
• Jag har arbetat mig svettig på gården.
• Jag har gått ner de kilon jag hade gått upp förra veckan.
• Det blev varken godis eller glass eller pizza i helge.