Det här med LCHF är ett lur. Nu har jag lchfat mig i flera dagar och är inge smalare alls. Som igår till exempel. Jag var sååå duktig! Dagen började med en kanna kaffe och en timmes fårjakt. Fast inte samtidigt. Jag hade precis slukat kaffet och pratade i telefon med dotra. Sneglar ut genom fönstret och ser att den nya, orymningsbara fårhågen med vackert fårnät runt, är tom. 10 minuter tidigare var den full med får. Ber en stilla bön om att hårdbrödspräglingen har gett resultat medan jag stoppar babyn i ryggsäcken.

Fåren var på betet bakom ladan. Från vägen ser det ut som att dom inte rymt utan bara flyttat till en ny hage. I mina sprillans jeanstights i laglig deminfärg (min mamma har koll hon! Det var hon som skänkte mig dessa efter att ha sett ett inlägg som jag skrivit i 'Skänk och tigg' på fejjan. Därifrån är jag förresten bannad. Undra varför? Vallhundhistorien kanske, men det får vi ta en annan gång) och strumplös i makens huggarstövlar, med stålhätta och i storlek 44, bubbade jag ut tre höbalar genom leran till nyinförskaffade foderhäcken som inte rymmer storbalar. När detta var avklarat (skönt att fylla foderhäck utan hundrasjuttio (läs 36 stycken) fårskallar här och där och där. Och oftast i vägen.) gick vi och hämtade hårdbröd i lagårn, Matteus och jag. Det var inte längre hårdbröd. Det var en blandning av hårdbröd och mjuktbröd. Ganska segt alltså. Det gick ändå ganska bra att skrapa det mot varandra för att få det där, för fåren, oemotståndliga hårdbrödsljudet. Hela flocken svarade med ett "bä bä bäää" och kom lydigt i galopp för att äta hårdbröd. Det gick att lura sex stycken med sig hem igen.

Efter nästan en timme och ha gått flera vänder med halvsura fårpuppor i koppel hade jag en sovande baby mot bröstet och klibbiga kalsonger i rumpan (klibbiga för jag var svettiga Bengt, kalsonger för att trosor bara rullar av och i rumpan för att allt utan meterlånga ben verkar hamna mellan skinkorna när jag går). Och 15 får kvar på rymmen. Jag fick tag på 34 Gerda (Svens mamma) och började leda henne i hornen. Detta var en lyckträff, 34 Gerda visade sig nämligen ha en massa pondus gentemot de andra fåren och resterande 14 följde snällt med. Det gick ganska bra att dra tant Gerda upp till gårdsplanen. Inget får vill bli ledd i hornen, alla bromsar och man brukar få fyra linjer i gruset när man drar ett får. Fyra fårafötter sitter nämligen stadigt i backen. Det gjorde inte 34 Gerdas fötter. Hon protesterade mot den, hon tyckte, orättvisa behandlingen genom att lägga sig. Med en klibbig baby mot bröstet, de klibbiga kallingarna i röven och svetten rinnande nedför pannan funderade jag på hur många kalorier man bränner på att släpa ett liggande får över en gårdsplan. Jag låtsades att det skulle vara värt det.

Inne igen berättade vågen att jag hade svettas ut 2 hekto (nä jag är inte dum i huvudet. Jag VET att man inte ska väga sig varje dag. Men jag gör det ändå. Flera gånger ibland med). Svettig och nöjd värmde jag min LCHF lunch, 7 älgiga köttbullar i 1 deciliter grädde. Jag blev proppmätt. En timme senare tog jag ett varv runt backarna tillsammans med grannen Liv. Vi gick åt det duktiga hållet. Det vill säga det håll som har värstaste uppförsbacken. Den ser ut som en slalombacke, jag lovar!

Hemma igen var jag hungrig. Jag stekte två ägg och la på två mackor (fy skäms, men lite macka ska man väl äta?) med ost på. Massa mätt efter detta med, men ändå tog jag en sked ris och fyra små kycklingbitar med creme fraiche tillsammans med barnen till middag. För man ska äta lite men ofta? Resultatet av detta var att jag gått upp ½ kilo sa vågen i morse. Då hade jag ju lika gärna kunnat äta den stackars lilla sockriga kaka som låg på bordet och frestades så mycket att jag var tvungen att smula sönder den i soporna. Jag framhäver fortfarande att bästa bantningen är kaffe och cigaretter och en hygglig portion depression. Men där ska vi ju inte hamna.

Undra vad vi ska äta idag?